Påskens händelser visar på liv! Gud står över döden. Gud tar del i människors smärta och nöd, men
han kan också visa på en väg för oss att övervinna onödigt lidande. Han led för att försona våra synder, men samtidigt visade han också på de styrande människornas ondska och skapade en ny gemenskap av mänskor som följer Gud och hans kärlek och som hör till ett annorlunda rike som ”inte är av denna världen”. Gud vill liv! Han har skapat livet! Därför vill han först och främst hjälpa människan genom att ge mer av samma sak: mera liv. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Det sa Jesus om den som försöker stjäla får av fåraherden. Själv sa han frimodigt att han är den gode herden som ger sitt liv för fåren. Jesus sa också: Jag har kommit för att fåren (de som godkänner att herden får sköta om dem) ska ha liv och överflödande liv (Johannes 10:10-11)! Det finns mycket själviskhet i världen, också bland religioner, ideologier - politiska och andra ideologiska system. Det är fråga om att antingen vill någon oss väl eller så vill någon utnyttja oss för själviska syften. Fråga dig själv om något leder till våld och förtryck – mindre liv – eller om det som basuneras ut är baserat på fritt val och inte på hot och manipulation, förlöjligande eller nedtystning. Ett bra och hemskt exempel är Hitler. Han utnyttjade hänsynslöst i sin hatiska inställning till allt ”icke-ariskt” alla tyskar för sin krigsindustri och för sin kampanj mot främst judar. Men också zigenare (romer säger vi idag), handikappade, kristna motståndare, slaviska folk, homosexuella (trots att SS-trupperna från början var kända för att hysa en mängd homosexuella, som senare de flesta avrättades), intellektuella domare, politiker, kulturaktivister och poliser m.fl. förföljdes, tystades, mördades eller flydde landet. Ett helt folk fick lida för en förryckt ledares skull. Hitler var en ”tjuv”. Han stal mänskors frihet. Han stal deras själar. Han och nazisternas propaganda fördunklade folks förmåga att se klart och göra motstånd. Hans terrorism skrämde många till lydnad eller i varje fall tystnad. ”Upp som en sol”, tänkte endel i Tyskland först, och sen ganska många faktiskt, men det blev ”ner som en pannkaka”. Till slut lider ondskan nederlag, så har det gått med orättfärdiga riken i alla tider. Mänskan spår. men Gud rår (råder). Vi ska inte misströsta. Till slut uppstår sanningen och mänskan börjar ropa efter förändring. Men tyvärr låter mänskan sig ofta efter en tid igen luras av olika falska ideologier, villfarelser, populära trender och kortsiktiga lättköpta lösningar. Så kommer på nytt en period av förtryck, förakt för genuint kristna värderingar, för humanitet och livets okränkbarhet. Själviskheten regerar och människan förråas. Terror håller goda mänskor tystade eller de är för få för att stoppa det onda. Det lönar sig ändå alltid att lyda sitt samvete, att följa Guds sanningar, att följa honom som är Skaparen, och den som vill hela oss och hjälpa oss. Att inte låta sig luras till vänster eller till höger. Att inte sätta till något till Guds ord som inte hör dit, eller att ta bort något som finns där, eller att skriva om det som redan är skrivet. Gud vill liv! Och lider vi så får vi ge uttryck för det. Vår sorg ser Gud, vår gråt är en bön till honom. Men det hjälper att dela sorgen med andra och det hjälper att artikulera sin bön med hjälp av Guds ord – t ex från böner i Psaltaren.Om vi mår bra, är han glad med oss. Och han uppmuntrar oss att vara glada i honom, på grund av honom och med honom. ”Fröjd i Herren är er starkhet”. ”Gläd er alltid i Herren”. ”Detta är dagen som Herren har gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada.” ”Gå in hans gårdar med lov. Tacka honom, prisa honom”. Han som är liv, och som vill ge mera liv! Egentligen kunde det i rubriken frågas om jag lever för pengar eller för att göra mitt bästa oberoende av eventuell belöning. Ett annat sätt att beskriva saken är att fråga om jag vill tjäna andra eller om jag önskar förtjäna rikedom och makt t.o.m. på andras bekostnad. För i dagens värld verkar det som om det inte skulle finnas någon annan morot som duger än pengar, mycket pengar.
Det här blir naturligtvis verkligt tydligt särskilt just på områden där det finns mycket pengar att ta från. Alla här i tiden prövas ju inte på den punkten, vi får kanske aldrig den chansen. Kanske bäst så. För några dagar sedan såg jag en fantastisk fotbollsmatch. Mot varandra stod storfavoriten, Londonlaget Chelsea, som leder engelska Premier League och Paris stolthet PSG, tvåa i Franska ligan. Båda lagen har under några års tid – Chelsea under litet längre tid – byggts upp ytterligare med enorma mängder pengar. Chelsea har en stormrik rysk ägare och PSG:s pengar kommer från muslimvärlden. Båda lagens spelare har enorma veckolöner. Pengar strömmar dessutom in i överflöd från TV-intäkter, överfyllda läktarskaror, reklamkontrakt, generösa banklån etc. Detta medan de ursprungliga fotbollsfantasterna inte längre så ofta har råd att gå på matcherna sedan biljettpriserna blivit så mycket dyrare jämfört med för bara 20-30 år sedan. I nämnda match som spelades i London inträffade vad som nog närmast kan betraktas som ett mirakel. PSG drabbades av en något tvivelaktigt dömd utvisning på en av sina stora stjärnor, Ibra (Zlatan Ibrahimovic,) efter bara en halvtimme och spelade med en man mindre i en hel timme av ordinarie tid, samt dessutom matchens 30 minuter långa förlängning. Ändå lyckades PSG på borta plan nå jämnt resultat (2-2) vilket i detta fall ledde till att PSG trots allt går vidare i den prestigefyllda och penningstinna turneringen Champions League som matchen var en del av! Men nu frågar jag mig vad som förorsakade miraklet. Inför matchen - fick jag senare höra - hade varje spelare i PSG blivit utlovad 1 miljon euro om de vinner turneringen och en kvarts miljon redan om de går vidare till kvartsfinal! Vad betydde det? Hur kan spelare som ändå har enorma inkomster behöva ytterligare en morot för att göra sitt bästa? Är det faktiskt känslan av att ha chansen att PÅ EN GÅNG få en miljon som behövs för att nå toppresultat? Typ: ”DET har jag aldrig upplevt förut”! Begåvningen öppnar upp för girighet. Man frågar sig. Men matchen var fantastisk! I finansvärlden rör sig också hisnande summor. Avgångsvederlag eller s.k. fallskärmar skulle hålla toppdirektörer för stora multinationella firmor flytande bara knappt något år, men är mer än de flesta förtjänar under ett helt liv. Under sina verksamma år har de lyft redan gigantiska löner och optioner som kantänka hjälpt dem att göra intelligenta beslut som gagnat tusentals ja hundratusentals andra mänskor? Är det verkligen så det går till? Kunde businessen bli mer välsignad med lägre löner och större medmänsklighet? Då är detta ju ändå långt ifrån den rent kriminella världens verklighet, som vi kan se att också gäller för toppledare i världens olika ickedemokratiska länder. För att sköta sitt ”slitsamma och otacksamma jobb”, där de arrangerar hemlig polis i deras smutsiga arbete, måste de tröstas med flera nya lyxbilar årligen och klockor och lyxvaror i en strid ström... Dagens terroristorganisationer leds också de av folk som lever i lyx och överflöd medan de skapar misärer för folk som de lurar att stöda dem som kanonmat. Tillbaka till samhällslivet. Pengarna styr? För att få dugliga ledare måste lönerna vara på en tillräckligt hög (läs högre) nivå. Så har det uttryckts. Ett annat argument är följande: För att hindra att mänskor på höga poster i samhället köps av kriminella element eller på olika sätt söker illegala ersättningar måste lönerna vara ”konkurrenskraftiga”. Har ni hört den förr? Betala mig rundligt eller så går jag till maffian, de betalar nog bättre... ? När Jesus frestade i öknen sa djävulen till honom: Tillbe mig så ska jag ge till dig alla riken i världen (det var en stor pott det)! Vår frälsare stod emot detta ”topperbjudande” och myntade senare följande bevingade ord: ”Vad hjälper det en mänska om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Det sägs att den berömda bluesartisten Robert Johnson i sitt stycke Crossroads beskriver inspiration han fått från djävulen. Han skulle ha stått vid ett vägskäl (symboliskt så det förslår) och djävulen uppenbarade sig och erbjöd honom förmågan att bli en skicklig gitarrist mot att han betalade med sin själ. Johnson dog vid 27 års ålder (en av flera prominenta och skandalomsusade musiker som dött just exakt i den åldern - bland dem Jimi Hendrix, Jim Morrison och Janis Joplin). Om Robert Johnson verkligen sålde sin själ åt djävulen för att bli berömd så lyckades han. Men ville han bli rik, svek djävulen på den punkten, för han dog utfattig såsom så många svarta musiker på den tiden (Johnson dog 1938). Nej det lönar sig nog inte att leva för pengar eller att söka kraft av djävulen för sitt liv. Den sistnämnde är nämligen livet fiende, medan Jesus sa ” Jag har kommit för att ge er liv och övernog av liv. Det livet smakar kanske ofta rågbröd och salt, men vad är bättre än det? Det är verkligt Liv. Och kan inte köpas för pengar (DET uttrycket är också välbekant!) Men det livet har nog sin guldkant också. Och jag menar inte gator av guld i himlen. Utan vissheten om att vara älskad under alla förhållanden oberoende om man är berömd eller fantastiskt skicklig på någon punkt. Det räcker med att vara människa, skapad av Gud, högt älskad och försonad i Kristus. Läs gärna vidare i Johannesevangeliet kapitel 3 och 2 Korinthierbrevet kapitel 5 Jag känner ett starkt behov av att förankra min tro i det som är i linje med den historiska personen Jesus från Nasaret. Ibland riktigt ryser jag inom mig när jag tycker mig notera sådant som kallar sig kristet och som väl ofta görs med goda intentioner, men som enligt min mening är lika långt från kristen tro som väst är från öst.
Efter att ha sett ett TV-program reagerar jag nu på internatskolor som drivs av kyrkor från USA och dit man sänder ungdomar under 18 år för att omskolas att bete sig ”rätt”. Alla som tvingas till detta upplever det knappast lika svårt. Men det är troligt att de som ”någorlunda trivs” har så vant sig vid att behandlas hårt, att de inte reagerar lika starkt som den som blivit van med en mer harmonisk uppväxtmiljö. Skadorna som följder av att gå på dylika skolor överväger sannolikt nyttan mångfaldigt. Man kan förneka att tvång, mekaniska upprepningar av pådyvlade slagord, eller hugg och slag gör illa, men man klarar inte av att vara objektiv i sina egna bedömningar. Saken är mer komplicerad än så. Att inse vad som här händer med ens personlighet är svårt att själv bedöma. Jag har ett minne från en tid då våra barn var mycket yngre och vi hade lite bekymmer med ett av barnen. Saken var inte väldigt allvarlig, men min fru och jag lättade vårt hjärta för en kristen, som också jobbat som pastor en längre tid. Han var en person som ingav respekt, som betedde sig korrekt och verkade trygg, en man med auktoritet. Jag kommer aldrig att glömma hans ord. Han lyssnade och tröstade sedan med att säga att vi inte skulle vara alltför oroliga. Så fortsatte han med att hoppas att vi inte skulle vara dömande och hårda: ”Ni är ju kristna människor!” Så vad karakteriserade enligt honom ett kristet föräldraskap? Att inte vara för hård, dömande och bestraffande. Jag antar att hans syn på kristen tro rimmar med det som aposteln Paulus räknar upp och kallar Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22).Det skulle vara oerhört bra om var och en som kallar sig kristen skulle försöka föreställa sig om det man sysslar med verkligen rimmar med den kristna trons grundgestalt, honom som stiger fram ur Bibelns ord. Det är sant att ingen mänska är perfekt, men det är också sant att kristna enligt flertalet exempel både i Nya testamentet och i kyrkohistorien har fått sina vackraste idéer just genom att se på hurudan Jesus var. ”Förbli i mig så ska jag förbli i er”, är ord av Jesus själv som uttrycker hur pass omfattande och djup påverkan Jesus verkligen kan ha på oss. Ännu viktigare är att kristna ledare och grupper som har stort inflytande på andra inte isolerar sig, utan låter sig utsättas för sådant som prövar de verksamheter och modeller man har för sitt arbete. Den kristna tron med Jesus och urkyrkan som förebild visar på en gemenskap som inte kan sägas bygga på tvång. Att älska Gud över allt annat och sin nästa som sig själv kan inte med Jesus som förebild handla om att förnedra en annan mänska. Bilder som berättelsen om den förlorade sonen eller den barmhärtiga samariten talar ett helt annat språk, kärlekens och den osjälviska omsorgens språk. Att ens behöva skriva det jag nu skriver känns obegripligt. Men hur kommer det sig att onda ting görs i Jesu namn? Något annat, någon annan auktoritet än Jesus har tagit hans plats. Orden i Nya testamentet som talar om fördragsamhet och tålamod också med dem som beter sig fel är legio och förhållandevis få är trots allt de situationer där disciplinära åtgärder betonas. Tanken är att även när någon behöver underordna sig en auktoritet så ska det ske under ”värdiga former” (Paulus i första brevet till Timoteus). Aposteln Jakob säger: ”… visheten från ovan är först och främst ren, dessutom fredlig, mild, följsam, full av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid” (Jak 3:17-18). Rättfärdighetens frukt betyder ett beteende som är rätt. Enligt aposteln kommer ett bra beteende fram med fredliga metoder. Det som är oäkta kan man tvinga fram, men det leder aldrig till något bestående gott. Inom mänskan växer då istället bittra och skadade eller t o m hämndlystna tankar. God morgon Svenskfinland! Hur är livet i Twitterfinland? Relaterar du till detta? Kanske inte. Själv har jag hittat en ny värld. Lämplig för mig som alltid för en tid fastnar för något nytt. På Twitter samlas många. Den är ett torg precis såsom Facebooktorget. Mänskor dras till olika torg, och till och med till olika hörn av de många sociala torgen, såsom Linked In och Google+ förutom de redan nämnda. En del torg anses mer seriösa än andra, någon tycker ett är mer trendigt, ett annat mer vanligt o.s.v. Och så kan man kombinera, t ex med fotoprogrammet Instagram.
På Twitter finns rätt mycket av högt nyhetsvärde, men många twittrar istället oftare om personliga händelser. Det kan vara svårt att förstå vad det handlar om på riktigt: "Hej Julle, vad bra!" Typ. Och så kan du gå till tidigare tweet utan att som outsider bli mycket klokare. Och det var ju också meningen. Där står "25 gäster på Anders fest. Salladen var blöt som en soppa...". Skoj eller elakt, men bara för de invigda. Sen finns det allmänt roliga twittrare, mästare på att skapa fånigheter eller intelligenta skämt. Det är ju välkommet ibland. Det är också nästan helt vattentäta skott mellan de olika genren. En skämtare twittrar sällan om barn som dör i hunger i Etiopien. En som behandlar val i USA och är arg på Obama är enbart sur och har bara ironiska teckningar att erbjuda, om ens det. Via Sverige-tweet hamnar man lätt in i konflikter kring, feminism, islamofobi, SD eller alternativt S. Det är huj på Åkesson eller ner med Löfven! Och så slås jag av hur trendigt så väldigt mycket "känns". Man är så lätt i svängarna. Och mycket "medveten" om saker och ting, gärna "politiskt korrekt" - och flyter bara på. Arg också på ett cool sätt. Alla tycker om det, verkar det som. "Gud, så ljuvligt!" Fy och en grövre svordom också. Sånt, gärna. Och "trendiga finlandssvenskar" hänger på detta. Men jag är ju subjektiv i mina bedömningar naturligtvis. För du hittar allt slags material över allt! Också i Finland. Och även i exempelvis Iran, även om försiktighet också finns, den som skriver kanske inte längre bor i landet. Stora USA är sen en story för sig. Lilla Svenskfinland sticker litet ut, har sin egen nisch och så märks det hur få vi är i förhållande redan till finska Finland där uppsamlingen kontakter är enormt mycket större (20 X är det ju). Men skall jag sammanfatta allt riktigt ordentligt så blir det väl med orden comfort zone, i motsats till conflict zone! Notera för övrigt hur lätt det är att översätta engelska till svenska ibland (här bara att byta ut tre bokstäver c mot tre k). Allt nog, det är antingen orättvisor som berörs eller så gullar man i sin trygga värld. Så är det. Just nu har konfliktzonen till en inte ringa del fått tydliga svarta konturer av unga män som ivrigt och sådär "låtsasvärdigt" drar på nerböjda fångar på väg till avrättningsplatsen. Kusligt, skrämmande, avskyvärt. Det senaste är fyra unga män från Österrike som sade sig vara på väg till Thailand på semester. Sen fick mamma meddelandet att de (med resa via "Bad Boy" Turkiet) hittat Islamiska Staten för att försöka ta värvning. "Allah i himlen," ropade hon ungefär, "inte förstår jag när och hur de har radikaliserats!" Pojkar mellan 17 och 29 år. Att någon annan österrikare kommenterat nyheten med att de alla knappast får bli soldater då två av dem vägde ca 120 kg lugnar eller tröstar mig inte mycket. Det beräknas nämligen finnas en uppsamlingsmängd på minst 200 000 för den där "statens" armé, som också alldeles nyligen erövrat en ny stad i västra Irak. Så det behövs rätt mycket motstånd av de duktiga kurderna och amerikanskt bombardemang och intelligens och spioneri och mannamod och kvinnlig list etc för att besvärja den här farsoten! Ja, betydligt farligare än Ebola och mer smittsam, verkar den vara! Men goda saker sprids också på Twitter. Med goda menar jag bibelord, sanningar med egna ord, vackra bilder, sköna tankar, tacksamhet, vänlighet mm. "För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant." (Fil 4:8) De orden talar direkt till mig också. Det är så lätt att bli sååå upprörd över riktigt fasansfulla saker. Visst, jag tänker nog fortsätta att relatera till sådant också, riva ner fördärvliga illusioner om en "skön ny värld" som människan tros bara kunna trolla fram genom att sätta huvudet i busken, rösta på rätt parti, eller så. Men ändå, det goda och fina som kommer från vår mäktiga och levande Gud och Skapare ska absolut inte glömmas bort! Till sist med tanke på de olika sociala torgen. De kan förliknas vid våra olika kristna församlingar. En del trivs bättre i Pingstkyrkan, en annan i Domkyrkan, några i Metodistförsamlingen eller i Missionskyrkan och så vidare. Men det är samma fenomen. Med lite olika genomslagskraft, stil och resurser. Dessa kyrkor är kristna församlingar allesammans med budskapet om Jesus som frälser den som tror och som hjälper oss att leva och söka Guds rike först och att värna om vår nästa, inspirerar förhoppningsvis till att be, samt tydligt förkunnar evangeliet om att Gud i Kristus har gjort allt redo, kom till mig, sa Jesus... Styrka för allt finns i Jesus. Honom ska vi upphöja och prisa. Tack gode Gud för sann frälsning av gudomligt slag! Som varken slätar över det onda eller förnekar livets goda. Men som också gör oss skickliga att göra vår del i att bygga Guds rike, det himmelrike Jesus talade om. Som finns nära dig och mig just nu. Frälsningen av nåd genom Guds kärlek till oss demonstrerad på korset där Jesus dör för syndare. |
Henrik NymalmPastor, Coach, fembarnspappa och Bob Dylan fanstast mm. Henkka är en man i sina bästa år. Arkiv |