Jag känner ett starkt behov av att förankra min tro i det som är i linje med den historiska personen Jesus från Nasaret. Ibland riktigt ryser jag inom mig när jag tycker mig notera sådant som kallar sig kristet och som väl ofta görs med goda intentioner, men som enligt min mening är lika långt från kristen tro som väst är från öst.
Efter att ha sett ett TV-program reagerar jag nu på internatskolor som drivs av kyrkor från USA och dit man sänder ungdomar under 18 år för att omskolas att bete sig ”rätt”. Alla som tvingas till detta upplever det knappast lika svårt. Men det är troligt att de som ”någorlunda trivs” har så vant sig vid att behandlas hårt, att de inte reagerar lika starkt som den som blivit van med en mer harmonisk uppväxtmiljö. Skadorna som följder av att gå på dylika skolor överväger sannolikt nyttan mångfaldigt. Man kan förneka att tvång, mekaniska upprepningar av pådyvlade slagord, eller hugg och slag gör illa, men man klarar inte av att vara objektiv i sina egna bedömningar. Saken är mer komplicerad än så. Att inse vad som här händer med ens personlighet är svårt att själv bedöma.
Jag har ett minne från en tid då våra barn var mycket yngre och vi hade lite bekymmer med ett av barnen. Saken var inte väldigt allvarlig, men min fru och jag lättade vårt hjärta för en kristen, som också jobbat som pastor en längre tid. Han var en person som ingav respekt, som betedde sig korrekt och verkade trygg, en man med auktoritet. Jag kommer aldrig att glömma hans ord. Han lyssnade och tröstade sedan med att säga att vi inte skulle vara alltför oroliga. Så fortsatte han med att hoppas att vi inte skulle vara dömande och hårda: ”Ni är ju kristna människor!” Så vad karakteriserade enligt honom ett kristet föräldraskap? Att inte vara för hård, dömande och bestraffande.
Jag antar att hans syn på kristen tro rimmar med det som aposteln Paulus räknar upp och kallar Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22).Det skulle vara oerhört bra om var och en som kallar sig kristen skulle försöka föreställa sig om det man sysslar med verkligen rimmar med den kristna trons grundgestalt, honom som stiger fram ur Bibelns ord.
Det är sant att ingen mänska är perfekt, men det är också sant att kristna enligt flertalet exempel både i Nya testamentet och i kyrkohistorien har fått sina vackraste idéer just genom att se på hurudan Jesus var.
”Förbli i mig så ska jag förbli i er”, är ord av Jesus själv som uttrycker hur pass omfattande och djup
påverkan Jesus verkligen kan ha på oss. Ännu viktigare är att kristna ledare och grupper som har stort inflytande på andra inte isolerar sig, utan låter sig utsättas för sådant som prövar de verksamheter och modeller man har för sitt arbete.
Den kristna tron med Jesus och urkyrkan som förebild visar på en gemenskap som inte kan sägas bygga på tvång. Att älska Gud över allt annat och sin nästa som sig själv kan inte med Jesus som förebild handla om att förnedra en annan mänska. Bilder som berättelsen om den förlorade sonen eller den barmhärtiga samariten talar ett helt annat språk, kärlekens och den osjälviska omsorgens språk.
Att ens behöva skriva det jag nu skriver känns obegripligt. Men hur kommer det sig att onda ting görs i Jesu namn? Något annat, någon annan auktoritet än Jesus har tagit hans plats.
Orden i Nya testamentet som talar om fördragsamhet och tålamod också med dem som beter sig fel är legio och förhållandevis få är trots allt de situationer där disciplinära åtgärder betonas.
Tanken är att även när någon behöver underordna sig en auktoritet så ska det ske under ”värdiga former” (Paulus i första brevet till Timoteus). Aposteln Jakob säger:
”… visheten från ovan är först och främst ren, dessutom fredlig, mild, följsam, full av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid” (Jak 3:17-18).
Rättfärdighetens frukt betyder ett beteende som är rätt. Enligt aposteln kommer ett bra beteende fram med fredliga metoder. Det som är oäkta kan man tvinga fram, men det leder aldrig till något bestående gott. Inom mänskan växer då istället bittra och skadade eller t o m hämndlystna tankar.
Efter att ha sett ett TV-program reagerar jag nu på internatskolor som drivs av kyrkor från USA och dit man sänder ungdomar under 18 år för att omskolas att bete sig ”rätt”. Alla som tvingas till detta upplever det knappast lika svårt. Men det är troligt att de som ”någorlunda trivs” har så vant sig vid att behandlas hårt, att de inte reagerar lika starkt som den som blivit van med en mer harmonisk uppväxtmiljö. Skadorna som följder av att gå på dylika skolor överväger sannolikt nyttan mångfaldigt. Man kan förneka att tvång, mekaniska upprepningar av pådyvlade slagord, eller hugg och slag gör illa, men man klarar inte av att vara objektiv i sina egna bedömningar. Saken är mer komplicerad än så. Att inse vad som här händer med ens personlighet är svårt att själv bedöma.
Jag har ett minne från en tid då våra barn var mycket yngre och vi hade lite bekymmer med ett av barnen. Saken var inte väldigt allvarlig, men min fru och jag lättade vårt hjärta för en kristen, som också jobbat som pastor en längre tid. Han var en person som ingav respekt, som betedde sig korrekt och verkade trygg, en man med auktoritet. Jag kommer aldrig att glömma hans ord. Han lyssnade och tröstade sedan med att säga att vi inte skulle vara alltför oroliga. Så fortsatte han med att hoppas att vi inte skulle vara dömande och hårda: ”Ni är ju kristna människor!” Så vad karakteriserade enligt honom ett kristet föräldraskap? Att inte vara för hård, dömande och bestraffande.
Jag antar att hans syn på kristen tro rimmar med det som aposteln Paulus räknar upp och kallar Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (Galaterbrevet 5:22).Det skulle vara oerhört bra om var och en som kallar sig kristen skulle försöka föreställa sig om det man sysslar med verkligen rimmar med den kristna trons grundgestalt, honom som stiger fram ur Bibelns ord.
Det är sant att ingen mänska är perfekt, men det är också sant att kristna enligt flertalet exempel både i Nya testamentet och i kyrkohistorien har fått sina vackraste idéer just genom att se på hurudan Jesus var.
”Förbli i mig så ska jag förbli i er”, är ord av Jesus själv som uttrycker hur pass omfattande och djup
påverkan Jesus verkligen kan ha på oss. Ännu viktigare är att kristna ledare och grupper som har stort inflytande på andra inte isolerar sig, utan låter sig utsättas för sådant som prövar de verksamheter och modeller man har för sitt arbete.
Den kristna tron med Jesus och urkyrkan som förebild visar på en gemenskap som inte kan sägas bygga på tvång. Att älska Gud över allt annat och sin nästa som sig själv kan inte med Jesus som förebild handla om att förnedra en annan mänska. Bilder som berättelsen om den förlorade sonen eller den barmhärtiga samariten talar ett helt annat språk, kärlekens och den osjälviska omsorgens språk.
Att ens behöva skriva det jag nu skriver känns obegripligt. Men hur kommer det sig att onda ting görs i Jesu namn? Något annat, någon annan auktoritet än Jesus har tagit hans plats.
Orden i Nya testamentet som talar om fördragsamhet och tålamod också med dem som beter sig fel är legio och förhållandevis få är trots allt de situationer där disciplinära åtgärder betonas.
Tanken är att även när någon behöver underordna sig en auktoritet så ska det ske under ”värdiga former” (Paulus i första brevet till Timoteus). Aposteln Jakob säger:
”… visheten från ovan är först och främst ren, dessutom fredlig, mild, följsam, full av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid” (Jak 3:17-18).
Rättfärdighetens frukt betyder ett beteende som är rätt. Enligt aposteln kommer ett bra beteende fram med fredliga metoder. Det som är oäkta kan man tvinga fram, men det leder aldrig till något bestående gott. Inom mänskan växer då istället bittra och skadade eller t o m hämndlystna tankar.